.

Jag va på din begravning idag gubben, den va så fin.
Blev så ledsen när din mamma kom gråtandes fram till mig och gav mig en kram, tyckte så synd om henne, du ska veta hur många som saknar dig Andreas, även jag. Kände hur klumpen i halsen bara växte och växte när jag gick in i kyrkan och såg din kista, jag hoppades jag skulle klara av att inte gråta men det gick inte. När dom börja spela den första låten på pianot så brast klumpen i halsen och blev till tårar, det va så fruktansvärt jobbigt. Jag har nog fortfarande inte förstått att de va du som låg i den där vita kistan bland alla vita rosor, när prästen sa: Vi kommer aldrig mer se hans leende eller höra han skratta så kände jag att hon ljög, men jag måste inse sanningen. Det är bara bilder, filmer, låtar och minnen som finns kvar av dig. Jag önskar jag bara fick ge dig en sista kram och säga allt de där som jag aldrig hann säga, nu måste jag säga något som jag hoppades slippa säga på minst 50 år. Vila i frid min älskade vän, jag tänker på dig varje dag och kommer aldrig glömma dig.